Tog tag i mitt liv efter förra inlägget... Ringde några jobbiga samtal, var till läkarn - har ju fortfarande problem med axeln, sen när jag kom hem följde jag med barnen på orienteringsträning... Jag var med i nybörjargrupp för vuxna...
Fantastiskt vad lite motion kan göra... Och det här var lagom lätt...man tar ut kartriktning, tar sikte på något långt borta och försöker ta sig dit utan att falla ner i ett hål eller få slag i ansiktet av grenar...
Vi måste genom det här!
Vi måste ta oss genom det här!!!
Men vi kan inte bromsa oss genom, vi kan inte tveka... Det är bara att ta sikte på ett MÅL i fjärran och satsa sig genom det här!!

Vi klarar det!
Jag vet att vi klarar det!

Kom ihåg att ni klarar mycket mer än ni tror! Stoppa inte huvudet i sanden bara...huvudet måste genom väggen man har framför sig!!

Lycka till på din resa!

Har en riktig ångestdag...vill bara sova...
Går allt det här att ordna, eller kämpar vi förgäves? Det känns som att jag klättrar upp för ett berg och faller ner i ett hål så fort jag kommit upp... Och vi är så dumma att vi fortsätter klättra...
Ingenting är speciellt roligt längre, jag har svårt att släppa de hinder jag tagit mig över, jag ältar, sover och drömmer allt om och om igen... Vem kan hjälpa mig ur det här?
Jag fattar att det inte hjälper att sova, har gjort det nu i fyra dagar ungefär... Jag orkar inte börja träna, benen och armarna har ju mjölksyra redan innan jag fått på mig träningskläder. Mat är nödvändigt men inte gott... Förstår att det här inte är bra, men vem hjälper? Vem förstår? Och finns det någon lösning?

Mina måndagstankar var inte så fina och tårarna rullar...hjälp!