I nuläget framkallar allt runt omkring mig ångest...
Dagarna är bara som en transportsträcka till att klockan blir fem.
Kl 17 blir jag lugnare, för då behöver jag inte svara i telefon, jag undviker mailen, undviker iPhone:n...
Jag hamnar i stirra-i-väggen-läge...
För att jag inte ska bli helt knäpp behöver jag ljud runt mig, och jag spelar...wordfeud, candy crush, Woods in a pic... Det är en överlevnadsstrategi!
Men det gör att det inte blir något gjort hemma...att gå ner i tvättstugan, att städa..det framkallar sån mjölksyra i kroppen så det bara värker...
Jag vet att jag är nära den berömda väggen, jag vet att alla runt omkring skulle fatta om orken bara tog totalt slut en dag...
Men tillsammans tar vi en dag i taget..
Tillsammans bär vi varann...
Ibland får man hjälp från oväntat håll.
Och lägger vi oss ner vet vi ju att det går åt skogen med allt...
Fortsätter vi en dag till och en dag till osv...kan vi ju faktiskt komma ut på andra sidan en dag och se att det gick!
Det kanske går...
Och skulle det ändå gå åt skogen så vet vi att vi kämpade ända in i det sista!
Nu ska jag äta mat som min underbare man lagat...TILLSAMMANS är vi stark!!

Kram på er och sov gott!!